

Kl 06:30 kom personalen in för att sätta ny Emla-salva. Sedan fick vi sova till 7:15, då kom de igen för att hjälpa till med dubbelduschningen (en gång till). Micke kom och vi bar ner Oskar till sövning och operation 7:50. Micke var med vid sövningen. Först hade de försökt sätta infarter, men igen så gjorde det ont och krånglade, så de avbröt och beslöt att söva med gas i mask istället för via infart. Det gick bra det med. Sedan kom Micke upp och vi började VÄNTA. Hjälp vad vi väntade den här gången.
Efter en timme tyckte vi att de borde börja vara klara, och att telefonen nog skulle ringa snart. Det skulle dröja till strax före 11 innan de ringde. Då meddelade de att allt hade gått bra, och att nu skulle de bara sätta in rör i öronen också, så om 15-20 min skulle vi få träffa honom på uppvaket. Operationen med gom och öron-rör tog alltså ungefär 3 timmar.
Innan operationen varnade kirurgen för att det skulle kunna bli en glipa kvar så att det läcker upp mat i näsan trots operationen, och att det fixas vid käkoperationen i så fall. När vi satt och väntade i väntrummet utanför uppvaket kom kirurgerna (Erik och Petra) om berättade att det hade gått bra, hela gommen hade kunnat slutas och han hade inte blött särskilt mycket. Det hade funnits mycket vatten bakom trumhinnorna, så förmodligen kommer det att bli stor skillnad på hur han hör nu.
Sedan dröjde det bara någon minut tills vi fick gå in till Oskar. Då hade han precis vaknat lite och hostat till, så det hade sprutat blod i sängen och på nattskjortan. Narkosläkaren snodde runt och fixade och städade och gav en extrados morfin så att han skulle 'coola ner sig lite'. Det gjorde han, och somnade om. Han vaknade till och gnydde efter en kvart, då fick vi ta upp honom och ha honom i famnen (då blev han lugn). Sedan sov han i famnen i princip under de fyra timmar som vi måste vara kvar på uppvaket. Fyra timmar gäller vid gomoperationer så att man ser att de inte svullnar i munnen. Vi gick och åt lunch i skift. Våra tröjor var lite blodfläckiga sedan (ett tips om någon läser detta inför en gomoperation: ta en mjuk och tvättbar tröja utan vassa knappar och dragkedjor).
Innan vi fick gå upp till avdelningen monterades armskenor. Den här gången av en annan typ än vid läppoperationen, de var inte så hygieniska. De nya kändes däremot lite udda. Först en lång trikåtub som träddes på armen, sedan wellpapp (sådan som man slår in glas och porslin med i presentaffärer) med trikåtuben krängd över från båda hållen.
Uppe på avdelningen då blev vi ganska direkt erbjudna dricka och isglass (Piggelin) till Oskar. Vi fick besök av två clowner, och trots att han var jättenyvaken och trött tittade han på såpbubblorna och lyssnade på pinglorna som de spelade med.
Oskar gapade och försökte dricka och äta glass, och det gick bra tills han skulle svälja, då blev han ledsen för det gjorde ont. Troligtvis både pga gommen och pga irritation i svalget efter intubering.
Det blöder en del ur näsan och det är besvärligt med droppslangarna som gör att man sitter fast och inte kan snurra runt som man vill. Infarter med kranar på händer och fötter gör nog inte ont, men de är ju så roliga att dra i. Därför blir de snabbt inlindade i gasväv, så han ser ut som en liten mumie.
Det gick att få kika i gommen vid något tillfälle och jag blev helt paff. Den såg ut som en vanlig gom, fast med vita trådar i. Jag hade nog trott att det skulle vara mer svullet och blodigt, och inte så likt en vanlig gom. Det var häftigt!
Vi fick in en lista för att logga vätska. Viktigt att få i sig vätska, Oskar som väger 11 kg skulle få i sig drygt 800 ml. Tills det gick att se att det fungerade fick han ha kvar droppet. Under dagen fick han kanske i sig 25 ml välling. Första dagen var det mycket sovande. Skönt.
Vid 21 fick han mer smärtstillande (paracetamol) i dropp (praktiskt, då behöver man inte vakna). Sedan sov han faktiskt ganska bra på natten, vaknade vid 2 och försökte äta lite välling men det gick trögt. Det kom ett litet leende, det var mysigt att se.