Dagen efter gomoperationen

Vid två på natten är killen lite vaken, och vi provar välling igen. Han försöker men det blir liksom inget tempo. Han testar mest vad man kan göra med armarna i skenor. Tjonga till mamma, t.ex. Och då kom ett litet snabbt leende bakom nappflaskan. Kände att han kissade också. Yes, vi är på banan!
Det blev en bra natt. Jag vaknade förvånad 7:35, då hade vi sovit länge båda två. Vaken några timmar, en sköterska kom och tog bort glukosdroppet eftersom de verkar funka hyfsat att äta, och en plastikkirurg kom och tittade på gommen och tyckte att det såg jättebra ut. Micke kom, och Oskar somnade igen efter en stund. Det verkar inte göra ont någonstans, men det kliar det i näsan, så han försöker gno den mot allt han kommer åt. Fast då blöder det.
Vi har en ny variant av armskenor den här gången. Först en lång, tunn resårtub som man trär på armen, sedan en bit wellpapp som man virar runt och låser genom att vika över tubändarna.
Oskar fick Piggelin senare på eftermiddagen, det var nog både gott och skönt i gommen. Man ser hur han smakar på både glass och ny gom - lite nytt och konstigt säkert.

Vid tre på eftermiddagen fick Oskar ett paracetamoldropp via infarten i handen där morfindroppet gick in (en infart med dubbelkoppling). Då bara larmade pumpen, och det visade sig att infarten inte fungerade. Då testades infarten i foten, men där hade kärlet gått sönder. Ajaj, utan fungerande infarter - inget dropp. Så bort med morfinet och bort med paracetamolen, och så fick vi Emla för nya infarter. Vänster armveck, handrygg, handlov och fot, verka i en timme. Sedan engagerades en man från narkosgänget, men han lyckades inte få till någon infart. Vid det här laget är Oskar så ledsen, så ledsen, och han gör allt för att komma loss från de fyra personer som gör allt för att hålla honom still. Vi tänker högt allihop och tror att det inte är värt besväret att få till en ny infart, han verkar ju inte ha ont, och det verkar ju gå bra med vällingen. Syster Johanna ringer kirurgen och smärtteamet för säkerhets skull, och de tycker att det är för tidigt att ta bort morfinet. Johanna gör ett nytt försök att sticka själv eftersom ingen på narkosen svarade, men hittade inte in i kärlet med nålen. Då gick hon rådigt och hämtade en narkossköterska som kom och faktiskt fick till en infart efter ett par försök. Oskar är vild, skriker och gråter och svettas så att håret är blött. Puh. Igen alltså. Så här var det ju i september också, och då slutade det med infart i huvudet. Efter detta Emlades lite till, och en reservinfart sattes i foten vid halv 8. Via den har han just fått ett Paracetamoldropp, och det känns redan att det har gjort verkan. Vi tempade innan droppet, 38,8. Varm som en liten kamin. Hoppas att det är i sin ordning med feber.