Från andra bloggen:
Vid midnatt ungefär vaknade jag och hade lite värkkänningar. Det kom några fler, kanske 5 fram till kl 02. Då kände jag att jag ville åka. Ringde Sös, och det gick bra att komma in. Ringde mamma, som var mitt i djupaste djupsömnen och inte vaknade av telefonen, ringde Gunilla. Micke hämtade henne medan jag fixade lite med väskpackning mm. Vi blev inskrivna kl 3. Då var värkarna kanske 10 min isär, och inte jobbiga. 4-5 cm öppen. Vid 5 var det 3-5 min mellan värkarna, fortfarande inte jobbiga. Huvudet fortfarande ruckbart. Så fortsatte det, och vid 8 gick vi ut på korridorpromenad för att få lite fart. 9.45 blev det lite fart, och jag bad om lustgas. 11.03 är det bra tryck i värkarna och det är 9-10 cm öppet. 11.12 kommer krystvärk. 11.13 går vattnet, barnmorska och sköterska blir blöta (förlåt). 11.26 är hela bebisen ute och skriker direkt. Så himla glad att se honom!!! Han får ligga på min mage, och blir lugn ganska snabbt. Han har massor med hår (för att höra till vår klan), och det är mörkt och nästan lockigt. Långa fingrar och tår (och naglar). Ögonen ser ut som hematitstenar i färgen. Läppspalten slutar precis vid näsborren. Käkspalten är svår att se, och gommen såg jag inte alls.
Vi hann träffa tre olika barnmorsketeam fast vi inte var där särskilt länge. Så fort de stack in huvudet och hälsade sa jag 'Bebisen har läpp- och käkspalt', eftersom jag inte ville se några chockade barnmorskor när bebisen kommit ut.
Istället blev det så att när han kom ut och skrek, så frågade barnmorskan om hon fick visa upp honom. Det tog en sekund innan jag fattade vad hon frågade och varför, men när jag gjorde det sa både Micke och jag ja på en gång. Vi hade ju redan missat en hel sekund av killen. Och, som sagt, han var så fin, och han var så min på en gång. Alla farhågor på skam.
Jag fick upp honom på magen och det var så härligt. Efter en liten stund la jag honom till bröstet och han snuttade lite och hela livmodern drog ihop sig rejält. Hurra, tänkte jag, det funkar! Han kan suga! (Fast det kunde han ju inte, skulle vi inse senare.)
Det kom en läkare för att kolla hur det var med gommen, och när han sa att 'gommen var involverad' tänkte jag nästan klippa till honom. Det kunde den ju inte vara. Så jag trodde honom inte. Inte förrän senare, när en annan läkare tittade med ficklampa och jag såg själv, insåg jag att den också var kluven. Just då kändes det ändå rätt ok. Visst var det otur att den också var kluven, men pojken var ju så himla fin ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar