Ultraljud

Jag försöker börja från början. Nu är Oskar fem och en halv månad, och det blir operation om tre veckor eller så. När jag börjar blogga alltså. Jag har min vanliga blogg också, men det finns spalt-detaljer som jag inte vill ha där, och så tänker jag att den här bloggen ska bli mer fokuserad på spalt. För Oskar och för andra föräldrar till spaltbarn.

Men det började med ett ultraljud på Ultragyn vid Odenplan i Stockholm. Det här är vårt tredje barn, och det blev av olika anledningar så att jag gick iväg själv för det 'stora' ultraljudet som man gör omkr v 18. Vi hade gjort ett tidigare tillsammans, där vi sett att det faktiskt skulle bli en liten trea, så vi tänkte inte att det skulle komma så mycket mer info från det här ultraljudet. UL-sköterskan kollade och var facinerad över hur bra man kunde se allt på bebisen, hjärta, hjärna, fingrar - det var verkligen tydligt. Så säger hon:
-Fast jag undrar om det inte är något med läppen. Här, ser du? Men det kan vara en skugga också.
-Ja det är något med läppen. Det är ingen skugga. svarar jag. Helt cool. Helt självklart. Jag såg precis att det var en vik i läppen, och tyckte att hon var lite tramsig. Så var det liksom avslutat hos henne, men inget klart besked. Jag skulle få träffa en läkare först. Som oturligt nog inte fattade att jag satt utanför och väntade. I säkert 40 min. Det var inga roliga 40 minuter. Jag ringde mannen, och sa att jag satt och väntade på läkaren. 1000 tankar flög genom huvudet, av olika sorter. Men den första var 'Jaha, men dåså. Läppen. Puh, vad skönt att det inte var något värre.' Som om jag känt på mig att något inte var helt rätt. Men de andra 999... Uhu, det var jobbigt. Varför, vad har vi gjort, varför igen, vi som redan har två fina barn, hur ska det gå, vad innebär det. Runt runt.

Läkaren (barsk figur) ultraljudade rätt länge innan hon sa:
-Jaha. Du är här pga en misstänkt läpp- och käkspalt.
-Jaa?
-Och så är det.
Så var det bekräftat då. Och jag fick veta att det kunde dessutom vara en gomspalt, det gick inte att se nu i v 18 eftersom vävnadsstrukturen i gommen är så otät (eller så) att den är svår att se på UL.
Jag gick därifrån med alla tankar, och mannen i mobilen. Tunnelbana tillbaka till jobbet, och lyckas sätta mig mitt emot en gammal grundskolekompis som jag inte sett på säkert 20 år. Som jag inte ville dela mina tårar med. Alls faktiskt.

Det var en tisdag, och på torsdagen skulle vi åka med barnen till Minneapolis och vara borta en dryg vecka. Jag jobbade på, hade ett viktigt möte som jag la all koncentration på. Åkte hem. Sedan stod vi och grät, jag och mannen. I flera timmar. Vi bestämde att det nog var bra att åka iväg i alla fall. Fast lusten att åka var inte stor.
Vi surfade på lkg, läpp- käk och gomspalt, cleft, allt vi kunde komma på. Fast de hade sagt att vi skulle låta bli. Vi måste ju veta vad det var.