Efter 4 timmar gissade vi att Oskar var hungrig och försökte ge honom Baby Semp. Det gick inte bra, säkert kändes det konstigt i halsen efter slangar och don. Han sov och var ledsen om vartannat, och det var svårt att trösta. Armskenorna känns nödvändiga men grymma. Oskar är 6 månader och vill vända sig och sova på mage. Det går inte och det får han inte.
Andningsfrekvensen gick ner och låg i underkant, därför tog de bort (!) morfinet vid kl 2-3 någonting. Istället skulle han smärtlindras med Alvedon, om det behövdes, men helst skulle förra dosen gå ur, så efter 4. Det gick väl bra en stund, till morfineffekten försvann, sedan blev han jätteledsen och bänglig. Micke och jag har stått på varsin sida om sängen och hållit i varsin arm och benet med infarten och klappat och strukit och torkat tårar och sjungit så det värker i ryggen. Vid 4 fick han i alla fall Alvedon i dropp. Det kändes inte som det gjorde så stor skillnad, så efter ett tag fick vi tillbaka morfinet fast på halv dos. Då sov han rätt bra ett tag, sedan blev det jobbigt igen. Nu är vi tillbaka på hel dos morfin, och han sover, men oroligt. Micke har åkt hem för att hämta och natta de stora barnen. Jag hoppas så att det blir en lugn natt. Som det är nu vågar jag inte ta handen ifrån Oskar (nä, bloggar med en hand). Armskenorna funkar bara delvis, han kan lätt nå både läppen och näsan med själva skenan. Illa. När han var som argast förut sipprade det fram blod ur stygnen, så nu är han jättegeggig i ansiktet. Han börjar svullna rätt ordentligt också. Lilla älsklingen.
När äntligen Alvedondroppet kommer, visar det sig att infarten inte funkar. Den tunna slangen i blodkärlet sitter över vristen, och Oskar böjer foten så den blir vikt och det blir stopp. Suck. Bort med morfinet och näringen, och ingen Alvedon. Mer Emla, och vänta i en timme. Fast han fick en supp först, tackar för det. Nu tror jag faktiskt att han somnar...
Så, kl 00:30 har vi fått en ny infart i andra foten, och droppen igång. "#"!€#"&/# vad det inte är kul att sätta infarter. Nu är det i alla fall gjort, och han är lugn. Kan vi få sova nu?
Om operationen.
Vid infomötena fick vi veta att ärret skulle bli blixtformat och inte rakt, och att det var en modern metod att operera spaltläppar så att de blev följsammare och inte så stela. Oj vad jag har försökt att förstå hur och varför ärret blir blixtformat. När vi var på avdelningen fick vi besök av en kompis som är plastikkirurg men som inte jobbar just med LKG-operationer. Han berättade vad metoden hette (vi hade själva hittat en på nätet, men den var den förra metoden). Lite googling och jag hittade en hel instruktionsfilm på Youtube om hur operationen går till, förberedande markeringar, snitten och stygnen. Det är en riktig operation som är filmad. Se den inte om du inte vet att du klarar det. Markeringsfilmen går ganska bra att se, och sedan förstår man varför alla prickarna finns. Jag hittade också en beskrivning med text och bild men utan film. Jag lägger upp länkar.
Film
Beskrivning av metoden (Tennison-Randall)
Uppvaket
Operationen skulle vara klar vid 10, och de skulle ringa oss på mobilen när vi kunde komma ner till uppvaket. Det gick oväntat fort för klockan att bli 10, jag trodde att det skulle vara mycket mer orolig och jobbig väntan. När vi kom till uppvaket fanns det kanske 4 andra barn där som också höll på att vakna efter sina operationer. Då blev jag plötsligt så medveten om att den operation som Oskar gjort var rent kosmetisk. På något sätt blev det orättvist att vara orolig för hur hans operation skulle bli då. Men det var jag ju ändå. Det är ju han som är min unge.
Han sov så otroligt avslappnat och det såg så rofyllt ut. En syrgastratt låg så att han fick lite extra att andas. Han var ju lite olik sig, men det var väntat. Oväntade var stygnen i näsan, jag visste inte alls att det skulle se ut så. Som en chesterfieldfåtöljs knappar. Och det syntes fortfarande ritade markeringar, som små prickar på näsan. Stygnen på läppen var ganska rena, och det var ganska mycket tråd som stack ut. Han hade en del blod i munnen, som fastnade på läpparna när han vaknade. Så lite geggig blev han - men inte under näsan. Jag var lite glad att vi hade med oss Oskars egen filt att ha i sängen, det blev mycket gosigare då.
Innan vi sett Oskar i verkligheten, när vi bara visste att spalten fanns i magen, var jag ute på nätet och letade info. Någonstans hittade jag en mamma som skrivit att hon tyckte att det var onödigt med operationen, barnet var ju så fint ändå. När jag läste det tänkte jag att det knappast kunde vara sant men att jag hoppas att jag skulle tycka det också. På sätt och vis gjorde jag nog det, fast det ändå var självklart med operation. Oskar var ju så himla himla fin innan operationen, med världens härligaste stora leende. Vi blev också varnade för det ändrade utseendet och att det stora leendet inte alls skulle vara lika stort sedan. Fast nu vet jag att det nästan är det.
När han vaknade var han helt lugn, och tittade på oss med stora ögon. Morfindosen i droppet var nog ganska hög. Han höll tungan långt fram i munnen, som om han kände på stygnen med den. Medan vi var på uppvaket, kom armskenorna dit. Vi hade mätt armarna när vi var på infomöte inför operationen så att vi skulle få lagom långa. Jag tror att vi fick lite för långa ändå. Efter ett tag blev vi upphämtade till avdelningen.
Sista matningen
Jag blev väckt 01:30 för att mata honom en sista gång, och det funkade trots att han sov. Innan narkosen får man inte äta på 5 timmar eller så. Sedan sov han till 05:30 (som vanl), och vid 6 gick jag upp och gick med honom. Till Micke kom vid halv åtta. Lite hungrig var han nog, jag la honom i sängen en liten stund och när jag tittade dit höll han på att försöka äta upp infarten i foten. Den lossnade tack och lov inte. Det gick jättebra att söva, han somnade helt lugnt i Mickes knä. (När vår stora pojke var 2 mån gammal opererades han för ljumskbråck. Hans fastetid inför operationen var hemsk, vi tjöt ikapp, han och jag. Jag ammade ju, och var van att få trösta honom med att amma. Att inte få göra det gjorde både fysiskt och psykiskt ont. Med det i minnet tyckte mannen inte att jag skulle vara med vid sövningen - den här gången heller.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar