En stor oro i allt detta har varit hur syskonen skulle ta det hela. Vi berättade ganska direkt efter ultraljudet för dem också, jag tyckte att de behövde veta varför vi var ledsna. Däremot visade vi inga bilder. Vi pratade med dem ibland, men inte ofta, nästan så att jag trodde att de glömde bort att det var något annorlunda med bebisen i magen. När det började närma sig förlossning pratade jag lite mer med dem, och valde ut en rel snäll före- och efterbild att visa för 7-åringen. Han reagerade som han brukar, tittade lite snabbt och ville göra något annat sedan. Ev sa han Oj. också. Efter en del funderande visade jag femåringen också, men nu kan jag inte ens komma ihåg hur hon reagerade.
De kom i alla fall och hälsade på på BB på eftermiddagen. Båda höll i Oskar, och alla underliga reaktioner som jag befarat uteblev.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar